mondaynight

Imorses kände jag av min sjukdom lite granna. Det var sådär kul kanske.
När man tror att man är på bättringsvägen, så märker man av ett nedslag.
Det är en sån konstig känsla, man har ingen kontroll över kroppen helt enkelt.
Man kan inte göra något åt det, kan inte få det att sluta. Väldigt läskigt ska ni veta.
Jag funderar på att mamma kanske har rätt i att vara så orolig över den, eller över
mig rättare sagt. Men jag orkar verkligen inte bry mig om den. Jag tänker inte
anpassa mig efter den, verkligen inte. Men det är väldigt skrämmande.
Jag vet ju inte vad som kan hända, men när fan vet man det?

Men det som stör mig mest är den jävla medicinen. Man går upp i vikt av den OCH
man blir tröttre. Så utan den hade jag kanske varit smal och piggare.
Dom kan la fixa en som inte har såna biverkningar!

Jag har inte skrivit om det här förut därför att jag antar att jag inte tänkt att det
är så farligt som det egentligen är men jag har inga problem med att prata om
det faktiskt,med mina närmaste då. Men ja, jag anser inte att det är viktigt helt enkelt,
så jag brukar inte ta upp det.Men eftersom jag kände av det idag, så tänkte jag
skriva lite om det. Nu ska jag sova, är fortfarande lite bakis från en grymt rolig
kväll. Hitills har denna helgen fått 5 av 5. 10 av 10 . höh god natt babes.<3