mondaynight

Tordag alltså.. tiden tickar på som vanligt.
Lika obetydligt och onödigt. Vad är det här för något?

Jag har fått tre mail av olika familjer nu. Varifrån dom
fått min mailadress är ett mysterium. Jag har ingen som
helst aning verkligen! Jag får försöka ta reda på det.
Men ändå, mamma vill ju inte att jag ska göra det..
men fan, hon kan väl inte med att hindra mig?

Jag tycker faktiskt rätt synd om dom som behöver en au pair,
och det är jäkligt många som gör det. Tänk, dom behöver
en människa för att ta hand om deras barn, för att dom inte
hinner. Hinner inte umgås med sina barn. Det är ju jätte
sorligt. Att ett jobb kan ta upp så mycket tid. Och hur bra
mår barnen av det? Man kanske borde tänka på det innan
man skaffar barn. Men jag klagar inte, utan dom så har jag
ju ingen familj att jobba för. Men ändå... rätt sorgligt är det.

Nu ska jag svara till den familjen. Puss

När jag steg ur flygplanet fick jag kämpa emot tårarna.
Jag ville inte vara i Sverige. Var som helst förutom Sverige.
Jag ville inte gå tillbaka till mitt vanliga, meningslösa liv.
Vad gör jag egentligen? Pendlar mellan datorn och plugga.
Vad fan är det för liv? Inte konstigt att jag inte ville tillbaka.
Men.. så ska det ju inte vara. Jag ska inte gråta för att
vara här igen. Då är något inte rätt helt enkelt.
Är jag olycklig?
Omedvetet olycklig.

Det är jag säkert. Detta fungerar inte. Något måste hända.
Nu nu nu nu.

Det kanske är därför jag är så himla angelägen om att få
ett jobb utomlands i sommar, slippa detta.
Åh slippa mitt liv!
Men självklart har det sina ljusa stunder också, men ibland
känns allting bara väldigt mörkt.

Jag visste inte att det var så här illa. Jag visste inte att jag
hade såna här tankar. Men nu vet jag, och det känns inte bra.

Undra hur mitt liv hade sett ut om jag valde estet istället för samhäll.
Hade jag kunnat sjunga starkt vid detta laget? Hade jag varit bra?
Det är ju såklart helt omöjligt att veta, men man kan ju inte hjälpa att
undra. Om jag gjorde rätt val...
Visseligen hade jag inte träffat mina "nya" underbara vänner om jag
hade valt estet, och dom kan jag knappt tänka mig leva utan nu.
Underligt hur livet kan bli... vad ett litet val kan ändra ett helt liv.
Skrämmande ändå.

Turen kanske vänder nu, fick MVG på nk-provet. En väldans
trevlig, oförväntad överaskning. Sånt är alltid kul.

Vill man så kan man, oftast.
Mina dumma sjukdomar kan jag inte göra något åt,
men allt annat. Det är bara jag som kan begränsa mig själv,
ingen annan. Det är lätt att man skyller på omgivningen,
att det är någon annans fel då något inte går som man vill,
men så är det inte. Visst, ibland finns det undantag, men
oftast är allt ens egna fel.

Jag hoppas att jag gör lite bättre beslut i framtiden helt enkelt.

Jag måste medge att allt känns rätt hopplöst nu.
Jag började gråta i slutet på EEG:n, för att allt känns så jävla
hopplöst. Läkaren blev jätte orolig för hon trodde att jag
grät för något hon hade sagt, vilket inte var läget.
Jag grät för att jag tvivlar på att jag någonsin kommer bli
kvitt med epilepsin. Jag grät för att jag har feber nästan
varje dag. Jag grät för att jag är så jävla trött på det!


Ett till nedslag så vet jag inte vad jag tar mig till.
När ska livet bli på min sida?

Jag känner att det kommer bli en känslosam dag idag.
Jag har redan varit nära att gråta två gånger, och klockan är
bara nio. En av gångerna var för att jag kollade på en av
Jessicas bilder på bilddagboken, och blev så otroligt glad över
att jag kunde kommentera bilden, att vi var vänner igen.
Att jag har henne. Jag kan inte beskriva med ord hur glad jag
är över det!!  Det var nog ingen bra idé att förtränga att jag
var ledsen över att inte kunna det (kommentera alltså) förut.
Det är nog inte bra att förtränga trots allt. Men jag mår ju
bra nu, när allt är som vanligt igen. Bästa,bästa Jessica.

Jag är väldigt nervös nu, och jag vet inte varför. Eller så börjar
min prestationsångest komma tillbaka igen, jag har känt igen
en del symtom på senaste nämligen. Jag tror att en av anledningar
är att jag har fått bra på proven på senaste, och känner att
det måste fortsätta så. Och risken att min önska för det blir
alltför stor, och utvecklar sig till prestationsångest igen...
vilket jag verkligen inte vill. Det är ett rent helvete att ha det
kan jag säga er.

På något underligt vis så är jag alltid tröttast på onsdagar.
Varför är det så underligt då? Jo, därför att jag har sovmorgon
till tio på onsdagar. Då borde jag inte vara trött, men jag är
helt slut! Aja, nu ska jag fixa klart mig och åka till skolan.

Arrivederci!

Jag har börjat fundera på om jag hindrar mig själv att känna vissa
känslor för andra personer. Något inom mig som säger att det är dåligt
och lurar mig helt enkelt. Enligt Freud så har jag väl ett överdrivet starkt
överjag kanske? Om man går efter Freuds teorier vill säga.
Mitt överjag kanske har rätt. Det kanske är bäst så här, fast vad vet
man utan att ha försökt? Eller så känner jag helt enkelt ingenting
för människan i fråga, utan känner mer att jag borde göra det.
Sånt är lite klurigt.
Jag är ju faktiskt nöjd över hur läget är nu. Det finns ingenting jag
skulle vilja ändra. Eller jo, men man kan inte få allt, så varför sträva
efter det? Det skulle ju bara vara girigt, eller något sånt. Ehe e.
Jag vet inte ens själv vad jag snackar om här. Inte en blekaste.

Jag skyller det på att jag somnade två i natt. Jag hoppas verkligen att
jag slipper ligga där i evigheter i natt igen, det känns verkligen som att
man slösar tid! Så håll tummarna för det people.

Såååå imorgon är det dags för konditionstest på idrotten. Det blir
intressant att se hur dålig den är. Eller bara deprimerande, we will see!

Wellwell, nu ska jag fixa för morgondagen etc. Ciao!

Jag har kommit på att genom att höra en annans åsiker, kan det
ändra ens egna. T.ex. igår hos Simon. Jag satt och pratade med en
tjej där, som jag tyckte var jätte trevlig och rolig, då en annan viskade
till mig och sa ungefär "är det bara jag som tycker att hon är osympatisk?"
och folk höll med, förutom jag. Jag hade inte alls tänkt på henne så.
Men när dom sa det, så börja jag också tänka att hon var det, och
då la jag märke till de "osympatiska" sakerna hon sa, vilket jag inte
alls tänkte på innan dom hade sagt något. Då började jag rentav
störa mig lite på henne, vilket jag förmodligen inte hade gjort om
de andra tjejerna inte hade sagt så. Vilket är väldigt undeligt.
Hur stor inverkan folk kan ha på en!

Och det är inte första gången det händer så.

Och jag vill inte påstå att jag är en sån människa som inte står för
vad den tycker etc. Jag har rätt så starka åsikter inom det mesta, och
jag står för dom. Jag är inte så himla lätt att ändra på, iaf inte mina
åsikter då. Så det är konstigt hur mitt omdöme kan ändras såpass
mycket genom andra. Och det är inte bara jag som fungerar så, jag
tror nog att alla gör det. Det är något sånt där omedvetet antar jag.

Sånt är lite läskigt tycker jag. Man kan inte undgå att påverkas av
andra helt enkelt. God natt

Jag har ännu en gång beslutat mig för att sluta äta godis.
Denna gången är det för att få bort mitt konstanta sötsug,
så jag slipper ha det hela tiden. Jag vet ju att det kommer
försvinna så småning om, om jag slutar äta sötsaker
helt och hållet. Så det är vad jag ska göra nu.
Synd att min självdiciplin inte är den bästa här i världen
men man kan inte vara bra på allt (H) höhö

Jag drömde att jag var en vampyr i natt. Puss

Som ni vet så finns det ett antal olika sexuella läggningar, och jag
tänkte skriva lite om transsexuella. Som ni nog vet så är det folk som
anser att den har fötts med fel kön, i fel kropp.
Jag kan inte förstå hur det kan kännas, men jag tror på att det finns
folk som faktiskt känner så, att det är äkta och inget man bara fått
för sig. Folk som känt under hela sin uppväxt att något är fel, men
inte kan sätta fingret på det. Blir man lättad eller förstörd när man
kommit på vad problemet är? Det kanske beror på hur pass öppen
man är för sånt, kanske beror på umgänget. Jag vet inte.

Jag vet inte om jag ska tycka synd om "dem", eller vara glad för deras
skull. Jag antar att man inte ska tycka något av det. Det är ju
fortfarande samma person, bara att den inte har samma kön längre.

Anledningen varför jag tog upp detta är för att jag har en vän som
nu kommit ut som transsexuell. Hon, eller han rättare sagt, kom på
i sommras hur det var. Han kallar sig Benjamin och är jämngammal
med mig. Det är svårt att få in i skallen att min kompis numera är en
kille. En kille som både blir förbannad och sårad om man skulle kalla
honom för tjej. En kompis som tidigare kallade sig lesbisk.
Tyvärr umgås vi inte längre, men vi var bra vänner ett tag,
så jag har ingen aning om hur han känner. Detta fick jag reda på
genom hans blogg. Gud vad ovant det är att säga han! Jisses.

Han hade länkat till en artikel om en kille som blivit tjej. En 12 årig
kille. Jag vet inte om jag tycker att det är okej. Jag anser att man
är för ung för att kunna göra ett så stort beslut som könsoperation.
Alldeles för ung. Jag länkar den här, om ni skulle få lust att läsa den.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article5817394.ab

Jag är glad över att jag inte behöver trampas med såna tankar,
att jag aldrig varit osäker över min läggning.

Jag måste säga det att jag får krupp på min telefon.
Inte mobilen, den gillar jag, men min hemtelefon. Jag tänkte att
det var en jätte bra idé att ha en telefon på rummet, men där
tänkte jag fel. Signalen är nämligen hemsk! Den kan skära igenom
alla element (eld,vatten etc) och lär ge mig tinnitus.
Plus att hela familjen kommer in hit hela tiden och ska låna den,
för lata för att gå ner. Fast jag är väl inte mycket bättre jag, jag
orkar inte svara i den när den är två meter i från mig. Fast jag
gör ju allt för att få tyst på den jäkeln.
Aja, nog om den.

Jag har precis gjort psykologiläxan, och jag måste medge att jag
inte tror på Freuds teorier. Han snackar om olika faser i livet,
den orala,anala etc, och att allt går ut på att uppfylla sina luster,
ungefär. Han menar att om barnets föräldrar "överuppfostrar"
deras barn i dess faser, kan den få massa psykiska problem,
så som bacillskräck och vara "mammig".
Jag tycker att det låter som ren bullshit faktiskt.

Strax ska jag över till Jessica och se på Idol med henne.
Känns dumt, men jag är lite nervös.
Igår var det ju med en alingsåsare, och skämde Alingsås invånare
ordentligt. Hon sjöng inte lite falskt. Men ja, det är väl en bravad
det med! Aja, underbart väder idag och livet leker. Puss

Jag är så trött på allt snack om kalorier och skit.
Man behöver godis lite då och då!
Som Joy precis sa : ta det rätta, ta cloetta. Kunde inte sagt
det bättre själv. Som senaste gången då jag köpte godis
men en kompis, hon köpte för 7kr, medan jag köpte för 25kr.
Förstår ni hur skyldig jag kände mig när jag vräkte i mig eller?
Helt i onödan. Jag kanske inte tränar direkt mycket, men jag
är inte överviktig, så vad gör det om jag äter gott ibland?
Inte ett piss.

Sedan så får jag ju mina ryck då jag tycker att jag är jätte tjock
och måste gå ner minst 5kg. Och ja, jag behöver kanske gå
ner ett kilo eller två, men fan heller att jag tänker sluta unna
mig sötsaker för det. Det är det inte värt.
Men när alla omkring mig går omkring och pratar om sånt,
så klart som fan att jag också får såna tankar. Jag är inte
imun från sånt liksom.

Men men. Sånt är livet.

Jag satt och funderade och kom på att det är bra att förtränga
saker. Förut tänkte jag "det är inte bra för psyket blablabla"
men saker och ting ändras. Jag har märkt att jag förtränger
vissa saker, men jag mår bra tack vare det. Jag är riktigt,
riktigt glad nu, så då kan det ju inte vara dåligt att förtränga?
Det gör mig lycklig. Ska man gå omkring och ömsa sina problem
istället? Det är ju bara jobbigt, och deprimerande.
Nej, jag tror stenhårt på att det är bra.

Så jag ska fortsätta att förtränga dom dåliga känslorna, så
kommer livet gå som smort, och där med basta.

Nu blir det plugg och body balance. Puss

Om ca två timmar ska jag till skolan.
Jag är lite nervös faktiskt, förstår inte riktigt varför.
Jag borde egentligen vara orolig för det som är framför mig.
Orolig för om jag kommer klara det eller inte.
Att läsa fyra olika språk kommer inte bli lätt direkt.
Tänk all grammtik och alla glosor som jag ska tränga
in i mitt huvud. Jag kommer ju blanda ihop allt!
Men ändå är jag inte orolig, jag är nervös.
Jag är kanske till och med lite sugen på att få kämpa
lite? Sugen på att bli stolt när man klarat av något svårt
prov? Jag vet inte riktigt. Vem vet, det här kanske blir kul.
Jag hoppas det.

Sommaren har flugit iväg, precis som alla lov gör och
jag vill inte påstå att jag känner mig vidare utvilad.
Det kan nog bero på att jag sov ca 8 timmar under hela
helgen, det fanns helt enkelt inte tid att sova!

Nu ska jag fixa mig lite, nyduschad som jag är. Puss

I måndags träffade jag Sofia då, och vi fick lust att besöka
Martinshop (tror jag att den heter :S) . Aja, det är vart fall en sexbutik
vid järntorget. Om jag minns rätt så var det på västra långgatan.
Det visade sig finnas flera sexbutiker där omkring, om ni nu är
intresserade om sånt.
När vi väl var inne i affären, kunde jag inte hjälpa att döma.
Jag såg 50åringa män köpa porrfilmer, och mina tankar var
"jäkla pedofiler". Och jag dömde nog alla i hela affären, tänkte
att dom var en bunt groteska snuskgubbar/kvinnor. Kollade
snett på dom.
Men vafan, jag var ju också där? Och jag tänker inte mig själv
som en sådan person liksom. Men jag kunde ändå inte hjälpa det.
Nu var jag iförsig inte där för att handla något, vilket jag inte heller
gjorde. Jag ville bara se hur det såg ut, har inte varit i någon sån
butik förut så ja.

Sex är ju helt naturligt, och att göra det lite roligare med leksaker
är ju inget skamligt egentligen. Någon kanske ville hetta upp sitt
sexliv med sin partner, eller bara ha lite variation. Inget fel med det.
Det är ju bara bra. Men det kändes så fel att vara där. Sjukt fel.
Men vem vet, jag kanske blir stammis där i framtiden.

Jag måste sluta döma. Men tyvärr är det mänskligt.

I de flesta länderna i världen är det olagligt att hjälpa någon att dö.
Även om man är förlamad i hela kroppen och bokstavligt ber om att
få dö får man inte göra det, vilket jag tycker är riktigt dumt.
Vad har man för liv då? Man sitter där och får mat genom en slang.
Vad jag vet så är det bara tillåtet i Sweichz i Europa i alla fall.
Det var nyss ett fall om en gubbe som var förlamad i hela kroppen,
som då ville dö. Men lagen sa emot, men han tog upp det i en domstol,
som till slut lät honom dö, genom att inte få mat eller vätska.

Skulle jag bli förlamad i hela kroppen så hade jag också velat dö.
Det borde vara tillåtet enligt mig, till en viss grad.

Dåligt dåligt.

Nu har jag och Frida bestämt oss för att bli gay.
Det är den lättaste utvägen helt enkelt.
Jag förstår mig helt enkelt inte på det andra könet,  that's it.
Tjejer är bättre på alla sätt och vis om ni frågar mig, men
tyvärr tänder jag inte på dom. Det är det dumma med det hela...
Men vill man så går det! Kanske inte gäller i detta sammanhänget,
men whatever. Så från och nu är jag gay.

Jag kan ju lika gärna ta livet av mig.




Fast det tänker jag inte göra.